Tiden går fort när man har roligt brukar det heta.. Ett år. Den bästa tiden i mitt liv utan tvekan. Jag är så glad över att jag mött dig. Min stora kärlek och bästa vän. Du har lärt mig så otroligt mycket. Om livet, tillit och främst kärlek, något som jag inte velat eller vågat tro på tidigare. Jag ser upp till dig på så många sätt.

Idag vet jag inte vad jag skulle göra utan dig. Samtidigt som det känns läskigt att vara så beroende av en person så känns det ändå naturligt. Du är min andra halva och du lyfter mig som person. Även vi kan ha våra motgångar, men vi går ur dem ännu starkare än innan. Jag älskar dig så otroligt mycket Patrik. Du kommer alltid vara den enda för mig och så länge du vill ha mig så är jag din.

 

Tack till alla som kom på min studentmottagning och min älskade klass som gjorde gårdagen till den bästa någonsin! Kan fortfarande inte förstå det. Det hela känns så sjukt overkligt. Är det nu vuxenlivet börjar? Vilka kommer jag träffa igen?

Kommer nog bryta ihop på måndag när jag inte får kliva in på vår älskade skola, skrika efter john tills jag tappar rösten och klaga över att jag har 15 saker som ska vara klara. Ni i Sp3 har gett mig en bättre gymnasietid än vad jag någonsin hade kunnat hoppas på! Kommer sakna er och den här tiden vi haft så sjukt mycket.

Kollade igenom arkivet på en gammal blogg & ångesten slog plöstligt till när jag insåg inom vilken snar framtid allt kommer ta slut. Det oundvikliga man kommer ställas inför. Vänskap som kommer gå förlorad när alla separeras och påbörjar formandet av deras nya liv. Efter ett antal flyttar och med en nära vän 60 mil bort så vet jag att det gör ont. Tryggheten man tidigare haft slits ifrån en, bleknar bort och lämnar endast kvar en stor tomhet. Tur nog är jag en person som gärna vill tro att allting har en mening. Att det var meningen att jag skulle flytta hit. Att det var meningen att jag skulle byta linje för att istället få tillbringa tre år med helt fantastiska människor.. Varför känns studenten helt plötsligt inte lika lockande för?!

En favorit i repris #1:



En favorit i repris #2:

Hanna: Är det någon här som kan följa med mig till navet?
Annars kommer jag nog halka och slå ihjäl mig..
*Inget svar*
Hanna: Hallååå?

*Vänder sig till några random ettor*
Hanna: Är det någon av er som kan följa med mig?
Dom: Nää

Hon går vidare in i andra uppehållsrummet & fortsätter i desperation.
Hanna: Snälla, Är det ingen här som kan följa med mig?
Sunna: Åh, vilka snygga hörlurar du har hanna!
Hanna: Mm, tack. Men det hjälper ju inte mig till navet precis.