Kollade igenom arkivet på en gammal blogg & ångesten slog plöstligt till när jag insåg inom vilken snar framtid allt kommer ta slut. Det oundvikliga man kommer ställas inför. Vänskap som kommer gå förlorad när alla separeras och påbörjar formandet av deras nya liv. Efter ett antal flyttar och med en nära vän 60 mil bort så vet jag att det gör ont. Tryggheten man tidigare haft slits ifrån en, bleknar bort och lämnar endast kvar en stor tomhet. Tur nog är jag en person som gärna vill tro att allting har en mening. Att det var meningen att jag skulle flytta hit. Att det var meningen att jag skulle byta linje för att istället få tillbringa tre år med helt fantastiska människor.. Varför känns studenten helt plötsligt inte lika lockande för?!

En favorit i repris #1:



En favorit i repris #2:

Hanna: Är det någon här som kan följa med mig till navet?
Annars kommer jag nog halka och slå ihjäl mig..
*Inget svar*
Hanna: Hallååå?

*Vänder sig till några random ettor*
Hanna: Är det någon av er som kan följa med mig?
Dom: Nää

Hon går vidare in i andra uppehållsrummet & fortsätter i desperation.
Hanna: Snälla, Är det ingen här som kan följa med mig?
Sunna: Åh, vilka snygga hörlurar du har hanna!
Hanna: Mm, tack. Men det hjälper ju inte mig till navet precis.